Folkvett
Har inte bloggat på ett tag, jag vet. Men denna gången tänker jag inte be om ursäkt för det, jag har liksom inte kunnat blogga pga diverse påfund såsom nada nätkontakt till exempel.
Det som fick in mig på bloggen nu var känslan av ledsamhet och besvikelse. Ledsamhet över att det finns så lite respekt, så lite tanke och en jävla stor näve facebook.
Hur kan ni tro att han som inte ens hade nån facebook, han som höll sig uppdaterad och social genom att träffa sina vänner, hur kan ni tro att han vill florera på facebook efter sin död när han inte ens ville det innan?!
Saknar man rätten att bestämma över sin publicitet i sociala medier när man dör?
Är det inte självklart att man inte vill vara där efter, när man inte ville vara där innan?
Jag blir så upprörd!
Jag tänker inte skriva om honom. För då gör jag samma sak själv, dessutom ser jag ingen anledning till det. Han kommer ju liksom inte tillbaka
Jag tänker se mina så kallade vänners statusmisstag, som ett tillfälle att berätta för er att när jag dör
-ge då blanka fan i att skriva RIP i min logg, nämn mig inte i era statusar! Och för bövelen lägg inte ut några minnesbilder med hjärtan och skit på!
Ta bort mig!
Spara mig i en byrålåda och i era minnen. Lägg en blomma tänd ett ljus.
Men gör detta för Er skull, inte för att berätta för andra att ni kännt mig.
För det är väl ingenting att skryta om?
