bblossom

Ska hålla mig vaken en stund, fast jag är obeskrivligt trött och kudden ropar på mig i högan sky!
Detta är inte mänskligt!
Ibland undrar jag vad jag håller på med. Ränna runt hos folk mitt i natten och utföra det ena konstiga uppdraget efter det andra, det kan inte falla inom ramen för normalt beteende.
Men jag älskar det!
Trotts att jag ibland är så trött så jag bara vill lägga mig ner och kräkas, så finns det nåt i mitt jobb som är helt fantastiskt. Många gånger har jag tänkt att sluta, jag orkar inte, jag vill hem, vill va som alla andra, sova på natten och stöka runt på dan. Men nej, det blir aldrig mer än en tanke och det är jag väldigt glad för.
Men just idag önskar jag att jag gjorde nåt annat. Att jag var nån annan stans.
Men snart blir det bra igen, det blir alltid bra i slutändan. Men ovissheten gör att vägen känns oändligt lång.
Varför är det så? Varför kan vi människor utföra de mest avancerade saker och pressa oss till sånt vi aldrig trodde var möjligt, men inte hantera ovisshet?
Är det på grund av bristen på kontroll?
Kan vi göra allt så länge vi har kontroll??
Tänk på ett maratonlopp... äh fy kattsingen va jobbigt, upp för backar, ner för backar, genom kurvan, svetten rinner, kan med nöd och näppe andas, äh jag går en bit, långben bakom för väl lufsa förbi då, jag tar han på slutet den jäveln.
Och när du har tänkt klart på det däringa loppet som känns helt omöjligt, så kan du ta dig en funderare på när och var universum tar slut, tar det slut? Jag lovar att du kommer bli irriterad på den tanken. Varför?
Jag tror det har att göra med ovissheten, okunskapen, att man kommer till insikt med att vi ybersmarta människor faktiskt har begränsningar. Att vi egentligen inte är nåt annat än en stor jäkla myrstack.

Ja nä men såhär kan ett blogginlägg se ut om det skrivs efter ett arbetspass. Tydligen.