Bullshit
Missuppfatta mig rätt nu. Jag vill inte ha några falska vänner, nej tack. Och jag vill inte ha hur mycket folk som helst att ge uppmärksamhet och bekräftelse, nej tack. Men när man på riktigt tror att det finns en människa som förstår, en människa som inte dömer, en människa som alltid är ärlig. Just den enda gången har man fel. Blir råblåst.
Jag är glad att jag lärt känna mig själv så jag vet vad som är viktigt för mig. Jag kan backa utan problem.
Det enda bekymret är jag jag blir så fruktansvärt besviken. Gillar inte att vara besviken. Inte alls. Jag vill alltid tro gott om alla, är väl därför jag är så kass människokännare.
Men nu är det slut för denna gången, sista droppen rann över när personer som blivit likadant behandlade helt plötsligt duger igen. Försök inte det med mig. Jag vill inte ens duga igen. Är inte intresserad, bara besviken.
Jag riktigt ser alla falska leenden framför mig, alla bara-för-att-kramar, alla "ååååh du ä ju bah såå snögg i håre".
Nä fy fan va äckligt.
Jag bränner också av nån komplimang helt utan innebörd då och då, jag kan också ge en bara-för-att-kram, men jag gör det inte med de jag kallar vänner.
Med vänner finns det inget bara-för-att, bara ord med innehåll.
