bblossom

Hoppas på det senare, för käre värld vad trött jag är på denna trotts!
Ja - Nej, Nej - Jag, Nä - Jo, Jo - Nä.
Vad jag än säger så svarar den 98 cm över havet höga varelsen motsatsen.
Som förut efter fikan på Strandgatan, jag menar det är ju till och med krypavstånd hem, så ville han rida på min rygg.
Jag sa Nej av diverse olika anledningar.
Och kan ni gissa vad han sa då...?
JO!
Det kunde jag ju räknat ut med fotknölen.
Men jag följer strikt Dr. Phil, Vi Föräldrar och all annan skit (förutom familjeliv.se för det är rena skiten), så jag står på mig. Har jag sagt Nej så är det Nej, inte Jo.
Det började vi hörnet av uteserveringen...
JAG VILL RIDA PÅ DIN RYYYYYYYYYYYYYYGG!
nej
JOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!
nej
and so on...
tills han sprang efter oss 15 m fram. Igen:
JAG VILL RIDA PÅ DIN RYYYYYYYYYYYYYYGG!
nej
JOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!
nej
Framme vid nästa hörn.... Kan ni gissa? Samma sak all over again.
Nu har man kommit till den fas där man märker hur folk tittar, men istället för att plocka upp ungen så han blir tyst, sträcker jag på mig och visar att jag faller baske mig inte för de där rödgråtna ögonen!
Mammahjärtat värker. Men visa det för bövelen inte!
Jabbadabbadoo, en lyftkran!! Jag är räddad!
Men ack vad jag bedrog mig. För första gången sen touch down september -07 var en lyftkran inte intressant.
Han skrek och skrek och skrek och skrek, och vet ni... sen skrek han lite till.
Gubbarna 20 m upp kollade. Ni vet de där svettiga gubbarna i bar överkropp och ruffsigt hår.. mhmm precis.
Samlad gick jag runt hörnet med en galen krabat i ena näven och en bortglömd smoothie i andra.
Sen kom brytet.
PIIIIIIIIIIIIIIIP PIIIIIIIIIIIIP PIP
Ingen effekt.
Men jag såg iaf husdörrn.
Jag drog och han sparka, jag släpa och han skrek.
Men hela tiden tänkte jag att ger jag mig nu så var detta världskrig helt effektlöst.
SVORDOM röd gubbe!
Försök stå still och se till att en trottsig treåring inte flyger ut i trafiken, om ni kan.
DET är vad jag kallat sport. Hockey? pyttsan!
Grön gubbe.
In i trappuppgången, dags för bryt nr 2.
PIIIIIIIIIIIP PIIIIIP PIIIIIIIIIIIIIIIP
surkärringsgrannen går förbi...
A men va fan Gud?! Tyckte du jag va värd det? Var det rättvist att hon bara skulle få se det och tro att jag är nån Hitlermorsa, hon kunde väl fått se allt?! Eller helst inget, men ändå.
Jag går upp för trappan. Han står kvar där nere och skriker
JAG VILL RIDA PÅ DIN RYYYYYYYYYYYGG!
Jag orkar inte svara längre.
Sätter mig på trappen och mår illa. Jag vill kräkas.
Gjorde jag rätt? Fel? Dumt?
Sen kom han, min lilla solstråle.
Jag älskar dig mamma, förlåt.
Han grinar, jag grinar, jag säger förlåt, han säger förlåt.
Vi pussas och tittar på Moraträsk.
Allt löser sig med Fader Abraham, för säkerhets skull körde vi den två gånger.


När han somnat ikväll kom jag på en sak. Jag har vuxit.
För första gången litade jag helt och fullt på mitt omdöme och min uppfostran, jag gav blanka fan i vad folk trodde eller tyckte.
Jag gjorde rätt. Satte en gräns. Gav ett svar och stod för det.
Han har vart en ängel ikväll. Har frågat massor, ibland ha jag sagt ja, men när jag sagt nej har han bara svarat Nähä okej.

Åh SÅ underbart.
"Nähä okej"