bblossom

Hade på Nyhetsmorgon i bakgrunden, kikade upp och fick syn på an gris. Eller nej, ett svin.
En karl men en svinmask på huvudet som stod och råglodde på sångaren i nåt hiphop band.
Jag fick kalla kårar!! Åh va äckligt!
Tänk att möta en sån ute i mörkret, jag hade fått dåndimpen!

Ja, jag vet, jag är lite väl mesig emellanåt. Gällande vissa saker, i det stora hela är jag nog ganska cool. Men har en läskig grej fastnat i mitt huvud så släpper den inte. Det är som en sjukdom. En obotlig sjukdom som legat latent i kroppen och bara väntat på att få utlösas i vilken bagatellartad situation som helst.
Vi var ju på spökhuset i höstas, det var äckligt. Men inget har fastnat i hjärnan på mig, inget av spökena jag tänker på eller tror ska stå i garderoben. Däremot tittade jag på Wallace och Groomit för flera, flera år sen och jag kan än i dag drömma mardrömmar om den där pingvinen med de röda små äckliga ögonen. (som tur är drömmer jag sällan mardrömmar)
Jag vaknar med tvättäkta panik och är helt övertygad om att pippifågeln står och tittar på mig på andra sidan sängen, jag blir så rädd att jag inte vågar väda mig om. Då om nån gång saknar jag sambolivet!
Det är så hemskt att va så rädd för nåt, för nåt som inte ens finns på riktigt, för nåt som inte kan göra illa.
Jag är inte rädd för mycket, men det jag är rädd för får mig verkligen att darra så det kluckar i knäskålarna. Mest irriterande är att jag inte har vett att vara rädd för det jag borde vara rädd för. Som mitt i natten när jag är ute och strövar och grubblar på livet. Då är jag inte rädd, på sin höjd kan jag stanna upp och fundera på att om det står en snuskig gubbe bakom det hörnet så ska jag börja med att giva honom på moppo där, och sen där och sen där och sen ska jag bränna av ett vrål rätt i örat på fanskapet.
Men just den tanken kanske har sin botten i tidigare misstag, erfarenhet kan det kallas. Gör om gör rätt.
Nä gubbar är jag inte rädd för, inte sånna gubbar. Idioter däremot, som kan vilja vad som helst, de är jag rädd för!