Min pojkvän
För femhundrafemtioelfte gången får jag höra att jag har en pojkvän.
Wihoo, jag har en kille nananananana.
Ett "rykte" på stan, tydligen hela halva stan. Och en vän till mig vet att jag har en pojkvän nanananana.
Fan va käckt!
And the twist:
Alla femhudrafeMtioelva gångerna kommer påståendet om ett rykte från samma person. Ihop med ett hot.
Alla gånger är det "rykten" på stan.
Alltså ett sätt att försöka bedriva utpressning genom att själv hitta på saker man i fantasin kan göra sig svartsjuk på. Och med svartsjuka kommer rättigheter. Eller?
I alla fall anledningar, orsaker, som i sin tur rättfärdigar.
Djup, utstudernde psykologi för att nå dit man vill, vilket egentligen inte har ett dyft med nån pojkvän att göra. Det är svartsjukan som måste fram så att man kan greppa ett rättfärdigande för att bete sig illa.
Jag vet, det låter hemskt. Men jag har lärt mig leva med det. Med hoten och svartsjukan och "det är ju ditt fel".
Jag har hört att pojkvänner är överskattade. Why would anyone want one?
Jaja, jag vet hur det är. Herregud. När jag bodde i Grästorp var jag ihop med gud och alla människor bara för att jag gick och handlade med dem. Det var spännande.
Ganska tråkiga förhållanden om jag får säga det själv.
Tacka vet jag när Google tussar ihop en med Markus Hellner! Är dock fortfarande högst osäker på att han vet om det...
Ja, lite sorgligt är det. Självklart måste man ju inse att ingenting kan vara som det är för alltid, speciellt inte hus. Men sjuttan också, det skär lite i hjärtat i alla fall trots att det var nio år sedan hon dog, farmor. Det är fortfarande fjorton års barndom som sitter fast i det där huset och de där väggarna... Och farmor ♥
Hör ju mer till vanligheten nu, ja alla dessa rykten på stan som bara ploppar upp... =)
