Att ana en anledning
Jag är svår. För tillfället (måste tilläggas annars får Sara ett anfall).
Jag granskar, rynkar på näsan och låtsas som att jag inte ser.
Men samtidigt som jag gör allt detta så undrar jag om jag inte ser på riktigt eller om de slutat titta.
Är det så att jag drygat mig såpass att jag slutat titta på riktigt, tittar jag inte ens i smyg.
Eller är det så att det inte finns nån att titta tillbaka på, och se svår ut inför.
Ingen kanske tittar.
Och.
Har detta månne med mina raggsockar att göra?
Hade ett nattlångt samtal med en gammal vän (från den tiden jag inte var svår alls). Jag sa att jag ville va ensam och därför gick hemma i flanellen, ruffset, tights och raggsockar.
Han svarade att flanellen är söt och tights är girl next dorr och ruffs va (eh jaa nåt annat bra), men raggsockarna var det knäpptyst om!
Spännande det där. Man kanske inte ska va svår med raggsockar.
I morgon ska jag utföra ett test! Jag ska ta på mig anständiga skor och noll raggsocka så ska vi se om jag hittar några pillimariska blickar att låtsas som att jag inte ser.
Helt enkelt så ska här tas reda på om dagens pojkar är så ytliga att de har fått raggsockefobi!
För kännedom så kommer jag INTE, oavsett resultat, sluta bära raggsockar!
Inte förrän till våren iaf.