bblossom

Tittar på efter 10, balar kaffe och jobbar. Måste bara ta ett break och andas lite.
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ ALLA MORALMORSOR???
Hur var det nu igen med "alla barn är olika, alla barn är unika"?
Kan inte alla föräldrar bara få hitta det sätt som passar deras barn? Man måste söka sig fram och få lov att misslyckas på vägen, hur ska man annars veta vad som fungerar och vad man aldrig mer kommer försöka sig på.
I Efter 10 löd dagens webbfråga: Ska man låta sitt barn gråta sig till sömns eller vara med det tills det somnar?
Som Jihde sa.. En skarp fråga.
Allt är inte svart eller vitt.
Jag har letat och sökt efter ett bra sätt i 4 års tid nu. Iblad hittar jag ett sätt som fungerar utmärkt men efter ett tag så förändras mitt barn eller omständigheter i livet som gör att kvällsläggningen också måste ändras.
När min son var bebis var vi nästan alltid ensamma och som ensam mamma att alltid stå med nattningen var oerhört svårt. På den tiden hade vi även hund. För att komprimera alla göromål och för att rensa tankarna hade vi som standard att ta en promenad på kvällingen, då fick hundarna kissa och lilleman somnade så gott i vagnen.
Efter en tid,ett år ungefär, var vi inte ensamma lika mycket. Jag trodde att min tid för avlastning var kommen, men ack vad jag bedrog mig. Jag fick äran att fortsätta stå för kissepausen på kvällarna medan min karl skulle ta nattningen. Kommer aldrig glömma den kvällen jag kom hem och förstod hur nattningen gick till. Min son skrek som en kulting inne i sovrummet. Men svag som man var så var det bara att se glad ut.
Jag ångrar SÅ att jag inte tog min pojk och gick där och då.
I stället så fortsatte jag att ta promenader på kvällarna, långa promenader så jag var säker på att han hade somnat när jag kom hem.
De kvällarna vi var ensamma tog vi en promenad, eller somnade tillsammans i sängen. Jag ljög och sa att han hade somnat själv i spjälsägen. Annars fick jag höra att jag var klen och bara daltade och skulle skaffa mig ett helvete med mammig unge i flera år.
Efter att vi flyttat fortsatte vi med promenader, sen blev han för tung för att bära upp för trappan, då körde jag vagnen i vardagsrummet. När han blev för stor för vagnen läste vi sagor i spjälsängen. En period, i samband med avvecklingen av blöjor, somnade han i min säng.
Nu är han 4 år och har under en längre tid somnat i sin egen säng tillsammans med sina gosedjur och en Barnkammarn cd. Visst, det händer var och varannan kväll att han kommer upp en sväng och säger att han är rädd, men det är inte svårare än att följa honom tillbaka, stoppa om honom och pussa honom på pannan.
Vad som helst, men han får inte somna ensam, rädd och ledsen.
Han ska vara trygg. Hur man uppnår trygghet tror jag är väldigt individuellt. Viktigt är även att utstråla trygghet och forma en trygg miljö. Är det stökigt, stressat och livat runt om så skapar det oro. Föräldrar har många gånger tunnelseende -mitt barn har svårt att sova!
Okej, mycket möjligt -men varför?
Ställ er den frågan.
Det kanske räcker med att stänga av tv´n en stund så det blir tyst och lugnt. Lägga bort telefonen och ta fram en bok. När mitt Pyre bara var nån månad så bar jag och bar och bar och bar tills jag grinade av smärta, fram tills jag satte han i bärselen och drog igång dammsugaren -då somnade han. Så i flera veckor dammsög jag 19.30 varje kväll och lilleman somnade på momangen.
Även idag kan det fungera. Fast utan bärsele då förståss.

När jag var barn somnade jag ofta med huvudet på pappas bröst. Det kan jag göra än idag, och jag är 25. Om jag är stressad, ledsen eller bara allmänt uppgiven så brukar jag krypa upp i soffan bredvid pappa, lyssna på hans hjärta och "tanka trygghet".

Så snälla, hitta det som fungerar för ert barn här och nu. Gör inte det som fungerar för andra eller så som det står i böckerna. Den finns ingen mall, det finns inget rätt eller fel.
Och gör inte som jag, fall inte för trycket. Även om man känner sig liten och klen så tänk dig in i rollen som mamma, en lejon hona. Då kan man ryta ifrån för då gör man det för sitt barn, inte för sin egen skull.
Jag röt ifrån några gånger, det resulterade i glåpord, hot och misshandel.
Men jag gjorde det för mitt barn, inte för mig.
Det gjorde inte ont då, för jag tog slagen för min bebis. Det är först nu flera år senare som det gör ont, för nu kommer känslorna fram -det var jag som fick slagen, vanliga jag, inte mitt "mamma"-jag. "Mamma"-jaget var bara ett skydd där och då på den tiden jag bara var mamma och trodde att det var allt jag skulle komma att förbli. Nu vet jag att jag är mer än så. Jag är jag, en vän, en syster, en dotter, en kollega, en livsnjutare, en medmänniska, en förväntansfull ung kvinna helt utan krav från andra.
OCH MAMMA.

Ta ingen skit, inse att Du är så mycket mer än vad Du tror. Lev inte för någon annan, lev för Dig själv och det Du tror på!
Ville bara säga det... just för att jag lärde mig den hårda vägen och jag vet hur svårt det är att så där, ensammast i världen. Du är inte ensam, det finns så många fler. Men bara Du kan hjälpa Dig själv.