bblossom

"Mister man en där fram så gör man en ny där bak"

(men i marin och turkos)


Ääääälskar VILLERVALLA!
Snacka om kvalite´!
I morgon blir det shoeshopping =)

Tar vid där jag slutade igår.
Skulle boka tid med en syo idag för att reda ut mina betyg litegrann, sån röra det har blivit nu när jag har jobbat och pluggat å pluggat å jobbat, ingen ordning på ingenting.
Men iaf så sa hon att hmm vi får nog boka en tid för detta.
Åh fan.
Vad sägs om tisdag eftermiddag?
Jajjamen inga pix!
Mäkta nöjder gick jag därifrån, ett par steg hann det bli innan jag kom på att Nej för 17, det va ju på tisdag jag skulle fika!!!
Fick vackert vända tillbaka och boka en annan tid.
Vad sägs om förmiddan?
Nej då sover jag.
Vad sägs om torsdag då?
Nä då är jag på Emaus.
Måndag?
Ehh... aa efter 15.
Då säger vi 15!

Tycker inte att jag gör speciellt mycket (eller ingennånting som lille B säger), jag jobbar, sover, lagar mat, städar, kramas med Pyret, jobbar igen, sover lite till, ränner i tvättstugan....
Men ändå har jag aldrig tid att träffa folk!
Hur kommer det sig?
Jag gör antagligen saker varenda dag som jag inte ens är medveten om att jag gör, för uppenbarligen är jag ständigt upptagen.
Har försökt boka fika med Alexandra i flera månader nu, hopplöst! Men nu i kväll så hittade vi en lucka i agendan på tisdag eftermiddag. TISDAG. Allvarligt.... det är en vecka kvar. Jag lever mitt liv i en agenda. Hualigen!
Ska träffa en gammal klasskompis med son också, men jag får nästan ont i magen över att höra av mig, för tänk om jag inte har tid.
Jag måste ha tid!
Jag gör ju inget!
Det är ju inte så att jag har 11 ungar, jobbar 200% och doktorerar samtidigt.
Eller jo, jag jobbar för mycket, det vet jag. Men inte SÅ mycket att jag ska behöva leva avskärmad från all social kontakt i dagsljus!
Och så funderar jag på att åka bort en helg. Men den helgen lär väl bli 2037 nångång. I bästa fall.
Måste gå till frissan, jag har inte hunnit med att ringa än, helvete. Jag ser ut som ett penntroll.
Och om jag inte hunnit med att ringa hur i hela friden ska jag då hinna med att sitta där i 3-4 timmar..?

Det är frågan det.
Vattenfall har ju en himla mysig, mysig för att va i stan, parkering med en liten gräsplätt.
Jag undrar om det ser alldeles för luffigt ut att lägga sig där.
Med en filt och en termos kaffe.
Eller ska jag behöva luffa över hela klaffbron för att lägga mig i slänten med alla andra paddor och hurtigruttar som joggar förbi.
Där kan ju folk se mig... Uh!
Jag är inte upplagd för att beskådas av vältränade, vårbruna, nyslingade och allmänt perfekta människor.
På parkeringen är det väl ingen som ser mig. Eller?
Räknas det som allmän plats? Verksamheten är ju ändå nedlagd för tillfället..
Blir jag överfallen av den lönnfeta securitasgubben om jag lägger mig där?
Jag är ju så blek att jag ser död ut.

Alternativet är ju att pilla sig bort till solariet och att boka tid hos frissan.
Men solarie luktar så äckligt. Och så har jag blivit rädd för cancer på äldre dar.
Men kanske börja med frissan och sen se vart det barkar hän.
Man vet aldrig med mig serru, jag kan hitta på så mycket konstigt att jag titt som tätt blir förvånad själv.
Appropå det så är det snart dags för mig och Sara att dela på en BiB, då lär vi nog inte hamna på pareringen men desto större risk för parketten.
Shit! Jag måste skaffa hönsnät!

är till för att användas.
Och då vill jag poängtera att användandet innebär komunikation, tvåvägs sådan.
Folk som inte kan svara i telefon bör faktiskt inte ha nån telefon, de får komunicera genom framförhållning, respekt, och morsespråk...
Finns det nåt mer irriterande att ringa till nån man vet ALLTID har telefonen med sig och på sig, men som vägrar svara?!
Men sms går bra att skicka.... "kommer strax".
OCH?!
Det var ju antagligen inte därför jag ringde och om det nu ändå var därför så vad i hela friden menas med strax?

Jag hatar telefoner!
Jag använder typ aldrig min, men de få gånger det ringer i den så har jag vett att svara!
Folk verkar ha glömt bort att telefoner är telefoner.
Det tas kort, uppdateras statusar, mailas, chattas, googlas och all möjlig skit som ingen människa nånsin har behövt göra förut. Men nu är det ett måste.
Men svara då? Är det typ på utelistan numera?

Tjejmiddag och mensvärk.
Skvaller och gapskratt.
Jobb och... jobb?
och lite mer mensvärk såklart.
Kvinnans dag i månaden, då hon har all rätt i världen att kräva uppmärksamhet i samma grad som männen gör vid förkylning.

Jag är kär i Filipe.
Vilken karl!
Har gråtit, skrattat, saknat, grubblat, gråtit lite till och bara verkligen fått känna att jag lever.
Inte min typ av film egentligen, men herregud så förlösande. Käner mig som en ny människa.




Love Eat Pray

Min älskade Levis t-shirt har fått äran attt se solens ljus igen, solbrills och vita skor
-Nu är det vår!!

så ska jag INTE skälla på grannen, inte sätta upp nån lapp och inte ge postis på moppo.
Eller jo, lite ska jag nog skälla på postnisse.
Men inte på hans kollega för det var nog den mest tillmötesgående och trevligaste människa jag någonsin talat med på telefon.
Kan inte låta bli att undra om han är snygg också.

Det finns verkligen folk som är födda med hjärnan utanför kroppen!
Jag har väntat på ett paket som min syster ska få på torsdag, och idag kom det.
Åh så bra, tänkte jag, vilken tur att det kom i tid.
MEN!
Vi har postfack i trappen.
Och det är nåt jävla nöt som har öppnat hela fronten och sen stoppet in mitt paket i mitt fack... och sen stängt och låst igen.
Och då kan jag bara inte låta bli att undra....
HUR I HELA FRIDEN SKA JAG KUNNA FÅ UT PAKETET NÄR MAN UPPENBARLIGEN MÅSTE ÖPPNA HELA SKITEN FÖR ATT FÅ IN DET???!!!???!!!
Allvarlgt talat!

Så kontentan av detta blir att jag får agera lappkärring igen.
Dikterade en lapp förut, som jag ska sätta mitt på postboxen, så inte ens en blind man kan missa den.
"Du som med huvudnyckeln till postboxarna har låst in mitt paket, kontakta mig omgående!".

Men nu medans jag blogga så sa en klok människa att det kanske är posten som har låst in paketet... så jag bör nog ringa dom innan jag gör mig ovän med grannen. Men om det inte är postens bedrift så ska jag giva grannen på moppo!

Nu ska jag eventuellt försöka sova ett par timmar innan det är dags för utbildning, kanske drömma om en solig stad nån stans? En weekend har jag banne mig gjort mig förtjänt av!

Film, varm choklad och mysmackor.
That´s my cup of tea

Nu ska jag sova och om 24 timmar ska jag VA på stadshuset. Hatar att råvända på dygnet med en gång. Jag vill liksom ta det i etapper, lugnt och sansat. Kanske är lika bra att sova runt. Men vem hinner det? Finns ju miljoner måsten som väntat på tok för länge.
Och den här gången kan jag inte inbilla mig att jag ska göra nåt i morrn istället för idag, för i morrn finns det verkligen ingen tid. Mötet på stadshuset hela förmiddan och sen mötet på jobbet hela eftermiddan, som dessutom är förlängt yttligare 1 timma + smörgåstårtsätning.
Får helt enkelt gå upp om ett par timmar och göra alla måstiga måsten och bli kräkstrött i kväll.
Lovely.

Åh nej!!! Har jag blivit en sån där gnällig bloggkärring som bara tycker att allt är stönigt? Är jag på bloggen sån som folk är på Facebook?? För det vill jag inte!
Måste klura ut nåt spännande att skriva om, för SÅN vill jag inte va!
Hua mig för sånt folk. Blir jag sån nångång så hoppas jag innerligt att ni bojkottar min blogg fortare är kvickt, basta.!!

Ett Hej, hur mycket är det begärt? Vilken surmule som helst kan, ursäkta BÖR, kunna säga Hej.
Folk!
Det sista man som slutkörd nattpersonal behöver är otrevliga morgonfolk.
Nä folk måste inte va på gott humör, men de kan väl för bövelen låtsas under de få nanosekunder det tar att klämma fram ett Hej.

Jag är så trött så jag är knottrig!
Pirrig i fötterna och mår kräksilla, men ändå var jag tvungen att knappa igång datorfanskapet.
Jag har blivit beroende!
Jag är missbrukare.
Fattas bara en intervention (vad heter det på svenska?)
Jag inbillar mig att jag inte kan somna om jag inte först läser alla värdelösa, intetsägande bloggar och kollar hur statusen ser ut på tradera först. Don´t say a word...
Men det dära facebook har jag fått nog av, fyttirackarns sikket ställe.
Nutidens klagomur, kanske en offentlig bikt. Ett ställe där alla finner ursäkt att vara 14 igen. Va det så kul att va 14? Jag fullkomligt hatade att va 14, det var helt ärligt det värsta året i hela mitt liv, men är det bara jag som insett att jag inte kan leva om det året genom facebook?

Är detta vad jag har att vänta mig här hemma? :/

För mig är det självklart att passa tider!
Och om jag mot all förmodan nån gång blir sen så hör jag av mig, jag har till och med för vana att höra av mig ändå, ifall att jag kanske blir sen. Sån är jag och jag tycker det hör till god ton!
Respekt!
Hur skôj är det att vänta? Inte ens tidsoptimisterna tycker det är kul att vänta, ändå är det dom som ständigt låter folk vänta.
Många gånger så drabbar det ju fler än den stackare som faktiskt väntar, det kan ju hända att nån i sin tur väntar på denne...osv. Men ert ego är väl ivägen för tankegångar som dessa..?
Jag är bara så evinnerligt trött på folk som inte kan visa respekt nog att hålla en tid. Jag skämms å deras vägnar för jag tycker banne mig att det är fult.
Lite grann som jag-är-viktigast-i-hela-världen-så-alla-får-vänta-in-mig-tills-jag-har-lust-att-innfinna-mig.
Självutnämnda viktigpettrar.
Så tröttsamt!

Och nej med detta vill jag inte ha sagt att alla ska va som mig som alltid är på jobbet minst 20 min innan jag börjar, alltid lämnar lilleman 7.55 så vi har 5 minuter att kramas och dra av leriga stövlar, alltid står på torget 40 när bussen går 48, och får råångest de gångerna jag inte va först där vi skulle mötas...

Men nåt mellanting, mitt emellan manisk och slapptask, typ RESPEKT!

Ska hålla mig vaken en stund, fast jag är obeskrivligt trött och kudden ropar på mig i högan sky!
Detta är inte mänskligt!
Ibland undrar jag vad jag håller på med. Ränna runt hos folk mitt i natten och utföra det ena konstiga uppdraget efter det andra, det kan inte falla inom ramen för normalt beteende.
Men jag älskar det!
Trotts att jag ibland är så trött så jag bara vill lägga mig ner och kräkas, så finns det nåt i mitt jobb som är helt fantastiskt. Många gånger har jag tänkt att sluta, jag orkar inte, jag vill hem, vill va som alla andra, sova på natten och stöka runt på dan. Men nej, det blir aldrig mer än en tanke och det är jag väldigt glad för.
Men just idag önskar jag att jag gjorde nåt annat. Att jag var nån annan stans.
Men snart blir det bra igen, det blir alltid bra i slutändan. Men ovissheten gör att vägen känns oändligt lång.
Varför är det så? Varför kan vi människor utföra de mest avancerade saker och pressa oss till sånt vi aldrig trodde var möjligt, men inte hantera ovisshet?
Är det på grund av bristen på kontroll?
Kan vi göra allt så länge vi har kontroll??
Tänk på ett maratonlopp... äh fy kattsingen va jobbigt, upp för backar, ner för backar, genom kurvan, svetten rinner, kan med nöd och näppe andas, äh jag går en bit, långben bakom för väl lufsa förbi då, jag tar han på slutet den jäveln.
Och när du har tänkt klart på det däringa loppet som känns helt omöjligt, så kan du ta dig en funderare på när och var universum tar slut, tar det slut? Jag lovar att du kommer bli irriterad på den tanken. Varför?
Jag tror det har att göra med ovissheten, okunskapen, att man kommer till insikt med att vi ybersmarta människor faktiskt har begränsningar. Att vi egentligen inte är nåt annat än en stor jäkla myrstack.

Ja nä men såhär kan ett blogginlägg se ut om det skrivs efter ett arbetspass. Tydligen.

Har lämnat lille B för några dagar hos sin far, alltid lika tomt och tyst. Kan inte plocka bort hans leksaker, de måste liksom ligga där mitt på golvet, så som han lämnade dom. Men han är snart hemma igen. Fast just nu känns det som en evighet.
Och så har jag vart på Näl. Jag gillar inte att va där. Man är så sällan där i positivt syfte. Sist va 3,5 år sen, när lilleman kom. DET va ju iaf en positiv upplevelse under Näl´s tak, för den saken åker jag gärna dit fler gånger!
Men idag var det bara tugt.
All frustration, alla tårar. Allt det konstiga, overkliga.
Sånt här händer bara andra, inte min familj! Inte henne!
På onsdag ska jag och lille B äta Piggelin i solen, han ska också få växa upp med Piggelin, det gjorde jag -tack vare henne. Hela hon är som en Piggelin! Och så ska hon förbli, det bara måste bli så.

Nu ska jag gråta en skvätt innan Marie kommer. Så jag kan va glad sen, sådär glad som jag brukar kunna va trotts att hela världen har rasat samman.

Ger inte mycket för Sara Varga, tycker mest att hon är stönig, tråkig och lite småjobbig. Men ändå kan jag inte få detta ur mitt huvud, det tar emot att säga det, men jag tycker faktiskt att det är bra:

Du skadade hela mitt väsen
Du sa att jag alltid gjorde fel
Du klagade på hela mitt väsen
Tills jag inte längre var hel
Man skadar inte om man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det inte värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå

och fira att jag helt enkelt haft en sjuhelsikes bra dag idag!
Fast jag kanske inte är så värst fattig, inte fet heller för den delen. Den nätta byxsizen hänger kvar och lönekontoret ringde med glädjande besked och min gamla skrot går åt som smör i solsken på tradera!
Men jag ska iaf ta en rök!
En bara-för-att-rök.

Ja, jag har barn och ja jag smygröker för min son då och då. 
Nej, jag tänker inte försvara mig. Punkt.!
Men.! jag tycker att det är vår förbannade plikt att se till att vi kvinnor inte tappar bort oss bland tvätthögar, snoriga näsor och föräldramöten! Och om det då krävs en rök med ojämna intervaller för att få känna sig som en levande fri kvinna, så må det vara hänt!
Vissa slår ner räva på en stubbe i skogen, andra shoppar loss, vissa skäller på sin gubbe, andra tar till bolibompa-sex, somliga bryter ihop och gråter, en del slår sina barn.
Jag, jag tar en rök nångång ibland. Ibland när jag känner att jag vill vara jag, inte mammaDuktig.
Inget försvar men dock en förklaring.

Jag älskar, och då menar jag verkligen ÄLSKAR, mat! Mat i alla färger och former!
För tillfället är Jag uppblåst av broccoli och tonfisk sallad, inte så äckligt som det låter, och hade det vart det så hade jag förmodligen ätit upp iaf.
Nu kanske ni undrar vad som hände med diet á la Montazami, den är slut.
En byxstorlek mindre på 8 dagar och jag kände mig rätt nöjder.
Nu är det bara hänget i fram som ska bort, det där mammahullet som har hängt och dinglat i 3 år. Ja, bortsett från dieten förra säsongen, då försvan det mesta, både hull å hår. Men det kom ju tillbaka samma dag som Mr Big fick stoppa svansen mellan sina egna ben (och det va ju änna på tiden).

Sallad, sallad i stora lass och massa, massa kaffe, och vatten såklart. Min bästa vän.
Appropå vänner så ska jag plocka fram mina västa ovänner ur garderoben idag. Gymbollen och rullmojängen.
Jag tänkte som såhär att jag ska kunna ränna efter Herr Pyre på Gaddis i sommar, vart han än springer iväg.
Förra sommarn fick jag tillkalla spänstiga syster de gånger han fick för sig att lira boll med FCT.
Inte för jag skämms för mig, men där gick banne mig gränsen.
Ni kan ju tänka er.
Pyreeeeet! Stanna däääääär! KaboomKaboomKabooom....
Nej, inget man väljer om man inte behöver.
Fick än en gång frågan på jobbet för ett litet tag sen.
-Det är inte så att det är dags för en till?
Öh nää jag är bara fet, fet på magen.
För benen kan ju ingen anklaga att vara feta, de där små vägpinnarna.
Storlek 34 på byxer och 38 på tröjor, allvarligt. Opropportionelig är ju bara ett blygsamt förnamn.

Varför dividerar jag om min vikt på bloggen?
Jaa mina vänner.... jag vet inte. Kanske för att det är lite terapi, jag gör narr av mig själv för då blir mina mindre bra sidor lättare att acceptera. Och för att jag aldrig någonsin tänker skämmas!
Jag är jag, och för tilfället ser jag ut såhär.
1.69,5 (,5 är viktigt) och i runda slängar 63 kg.
That´s me!
Min syn på mig och min kropp och stävan efter att se ut som Jag vill se ut, inte att se ut som alla andra ser ut, kanske kan få någon blivande anorektiker eller fetmabrutta att tänka om.
Inse att det är okeJ att se ut som man gör så länge man trivs med det själv. Och trivs man inte så ska man inte göra nåt åt det förrän man vet hur man själv vill ha det. Inte hur alla andra vill ha Dig.

Jag tycker det är fint att vara tjock, ja inte pizzafet, men rund och go. Det är kvinnligt. Hade det inte vart för mina vägpinnsben så hade jag gärna vart tjock och go, men sund. Plus size typ. Kurvigt kvinnligt.
Men hur jag än bär mig åt för att få större ben så blir det bara tvärs om, äter jag mer så växer bara magen, och tränar jag mer så krymper bara benen.


Whitney Thompson








Kurvor och tuttar, det är så vi är skapta!
VS
Hur vi väljer att bli...










Jag och många med mig har bojkottat Ralph Lauren efter denna vidriga reklam!


Hoppas inte att någon tar illa upp av detta inlägget. Jag vet att detta är en sjukdom och att den kan drabba vem som helst, men om vi alla, kille som tjej, ger fan i att sträva efter idealet biafrabarn så har vi gjort oss själva en stor tjänst och åtminstone kommit en bra bit på vägen!
Och jag kan inte låta bli att bli arg på dom som skaffar sig en ätstörning, för ja det finns de som skaffar sig det, tänk på barnen i Afrika! Och då menar jag inte som mamma sa när man va liten och inte ville ha broccoli och tonfisk blandat med kalla makaroner.
Utan för i helvete! TÄNK på riktigt, bortskämda jäklar som väljer att inte äta när det dör tusentals barn varje dag som inte önskar annat än att få äta.
Om så bara en liten, liten bit.

Usch nu är jag upprörd! Hylla kurvorna!


Bilderna är från google.se...

Det va då värstingen vad alla får för sig att förra inlägget handlade om MIG.  Telefonsamtal, högvis med sms och en och annan komentar.
Varför skulle JAG skriva om MIG på MIN blogg liksom...?
Så här var det, vi hade en (återigen) livlig diskussion på jobbet som jag tror började med en blyg liten fråga om övergångsobjekt. Vart man ska dra alla gränser där liksom. Är det okej att använda övergångsobjekt som bra-och-ha-objekt och vice versa? Hur desperat måste man va för att få använda sitt objekt? Om man har ett objekt att ta till när det kärvar... har man då skyldighet att ställa upp även när det kärvar för objektet?
Sen kom vi in på nätdejting, svar: över min döda kropp! Men jag hade väl inte fullt medhåll där kanske, på den fronten kom vi nog fram till att jag är för ytlig för det, eller på fint språk "jag har för höga krav på exteriören".
Sen ramlade vi osökt in på när presenterar man the special one för päronen? Och varierar det i så fall med åldern?
SEN hörrni, så kom vi in på hur fan folk dejtar nu för tiden, och med folk menar jag inte MIG utan folk i allmänhet.
Sen kan det väl hända att jag också ingår i kategorin folk i allmänhet då och då, men inlägget nedan grundades inte på det.

Glasklart?

Ja det är tydligen så det börjar.
Flötig middag och B film.
Tack och hej.
Andra dejten...
Dinner and a Bad movie, all over again.
Tredje dejten...
Nu ska man ha sex!
Har man inte det så måste man antingen "brake up", eller gå till kyrkan.
Svårt val.

Allvarligt, vad hände med Let´s Pök?

Kände mig rätt snygg när jag gick upp i morses. Händer inte ofta men idag va magen platt, håret lite lagom snyggruffsigt, benen rakade och tack vare att ALLA newbody ligger i tvätten så hade jag ju någolunda anständiga underkläder.
Fan, jag är ju inte så dum ändå.
Det va då det.
Nu sitter jag som vanligt i mitt soffhörn, i mysbyxor, för stor tröja, fett hår i en slarvig knut och finnar!!!
Grr jag skulle inte ätit upp hela chokladkakan igår!
Det är Franks fel, om det inte vart för han så kanske jag åtminstone hade vart medveten om att jag smockade i mig.
Svordom!
Hur länge fick man va snygg liksom? Ett par timmar på sin höjd.
Inte för att det spelar nån roll, det är ju ingen som ser mig men man kan ju börja fundera över sin stil när man knappt vågar rusa ner i tvättstugan.

Här kommer lite nostalgi:

...så löd en facebookstatus en gång, på den tiden då jag av nån anledning tyckte att allt som hände i mitt liv skulle publiceras på facebook.
Nu har jag insett att det är mer sport att undanhålla information, än vad det är att dela med sig av den.
I vilket fall som helst så är min vardag numera fylld av mindfuckers. Mindfuckers som vill väl, mindfuckers som vill ont, mindfuckers från förr, mindfuckers jag glömt, mindfuckers som fuckar upp allt de kommer i närheten av.
Å vad är mindfuckers?
Sånna där överjävliga människor som omedvetet får mig att tänka och grubbla tills jag blir gråhårig och vänder ut och in på mig själv.
Sånna där som stör min tillvaro utan att veta om det.
Mindfuckers som härjar nattetid är nästan jobbigast, då tänker jag redan så det räcker.
Börjar få svårt att sova igen, kanske saknar nån att krama?
Äh jag kan krama spöket i köket, han verkar ju inte ha nåt bättre för sig sena kvällar ändå. Jag menar ränna i min tvåstegstrappa kan han ju göra hela dagarna.




Det blir Dagens Ord på den ja