bblossom

Att försöka kompensera över 30 års missade högtidsdagar -det är en sport.

Hur jag än försöker så gör jag alltid fel. Och för fan för´t. Har egentligen ingen lust att skriva om detta men känner att jag behöver få det ur mig.

En människa som har bestämt sig för att ingen uppskattar honom. En sån människa går inte att göra nöjd. En sån människa väntar på att få visa att "ha, jag hade rätt igen, inget tycker om mig".

Det kallas försvar -att redan vara inställd på det negativa. För då blir man inte besviken, men man har däremot rätt att bekräfta att ingen tycker om en.

 

Tänk, om en sån människa kunde vända på steken och se vad andra försöker göra. Inte egga upp sig under en hel dag för att till sist vara helt och fullt bestämd över att "nu, nu har jag rätt att kräkas ut mitt missnöje, nu, nu bestämer jag att det är för sent".

 

Jag hade en plan, och jag ringde. Flera gånger men fick inget svar. Så jag tog plan B. Hade jag kunnat skrida till verket med plan B 30 minuter tidigare så hade det här inlägget aldrig skrivits.

 

Tänk, en förstörd högtidsdag som blir dödsdömd på grund av ett telefonsamtal som aldrig besvarades och en halvtimmes fördröjning.

 

Är det så livet är?

Har man inte större felmarginaler?

Är det mitt jobb att ta smällen efter 30 års besvikelse?

Eller är det bara så att det är min lott, min roll som syndabock för någon som desperat behöver en sån i sitt liv?

 

Jag älskar kommunikation och en gång älskade jag Dig.

Men vi talar olika språk, min vän.