bblossom

Är änna aningen ur balans. Inget är sådär riktigt kittlande upplyftande, så som vardagssaker är ibland. Ovanligt vackra och vansinnigt roliga. Men nu, inget.
I stället är allt bara aningen fulare och känsligare än vanligt.
I dag har jag hunnit gråta två gånger. Än.
En gång när Claes Malmberg kom med en cykel till Lotta i femårspresent.
Och en gång när samme man kom tutandes till sina ungar å frugan, på landet.

Claes Malmberg får mig att gråta.
Två gånger.
Samma dag.

Måtte det bero på alla dessa jävla lingon och måtte det snart vara över.

Har jobbat, haft brandlarm, blivit nedtryckt i höjd med hålen i strumpan, nyser, har ont i halsen, fick lingonvärk, har en nerv i höger arm i kläm, satte voltarenen i vrångstrupen.

Bättre lycka nästa gång. Eller nåt.
Men jag hade i alla fall tur med vädret...

Hade jag vart på humör så hade jag bloggat om Emma-gör-en-Äkta-Emma-Grej-som-bara-Emma-kan.
Men det är jag inte, så ni får vänta.
Nu ska jag sova.

Nu du Gud, om du nu finns.
Nu är det dags att byta spår.
Nu räcker det med unga människor. Ska du hålla på såhär så finns det snart inga kvar.
Vad är det för sätt?!
Så här kan du inte hålla på. Nu räcker det!!!
Hör du det!?

Du gör mig besviken.
Ta de som nått sin gerotranscendens.
Inte unga, härliga med hela checklistan kvar.

Vår playdate blev iställd idag och Pyret blev ju halvt förkrossad. Stackarn.
Men med pyjamas på, varm choklad och hemmagjord, nej nu ljuger jag, hemmamonterad strutglass så kan man ju lösa de mest bekymmersamma problem.
Nu njuter vi kvällen och ser fram emot morgondagens lunch och paketshopping.

Oh, jag hittade förretsen min vardagsrumslampa och mina ljusbollar idag.
Eller mina å mina... de ska bli mina.

"Hej du det va E-K, tänkte höra om du kan hoppa in i natt"
"Nja... vet inte"
"Du få va på ettan isf, där vi har låst för magsjuka"
"Tack men nej tack."

Undrar vilken stackars ovetande vikarie de fick lura dit.
Hehe.
Idag är det obeskrivligt lugnt och skönt hemma i soffan :D

Att gå upp kl 06.000 är lika med döden för mig. Sov gräsligt dåligt i natt för jag va rädd att försova mig.
Själva gåupp´et gick bra, inga pix. Men guuuud så segt att cykla med sovande ben. Å guuuud så mycket is det va på sadeln. Å guud så Pyrets regnbyxor läckte in.
Utbildningen va helt okej, lite teori, lite praktik, lite skvaller.
Stannade på Ritz på hemvägen för lite bröd och fika. Det tog typ 3 minuter och när jag kom ut så hade helveteshimlen öppnat sig och det haglade á la Allan.
Vad göra? Trampa!!!
Såg ut som en dränkt katt som råkat i luven på ett piggsvin.
Ajajaj va ont det gjorde!!

Nu sitter jag ihopkurad under en filt och försöker hålla mig vaken, spärrar jag upp ögonen lite, lite till så ramlar dom ur, och slappnar jag av så somnar jag bumms!
Svår balansgång det där.

För femhundrafemtioelfte gången får jag höra att jag har en pojkvän.
Wihoo, jag har en kille nananananana.
Ett "rykte" på stan, tydligen hela halva stan. Och en vän till mig vet att jag har en pojkvän nanananana.
Fan va käckt!

And the twist:
Alla femhudrafeMtioelva gångerna kommer påståendet om ett rykte från samma person. Ihop med ett hot.
Alla gånger är det "rykten" på stan.

Alltså ett sätt att försöka bedriva utpressning genom att själv hitta på saker man i fantasin kan göra sig svartsjuk på. Och med svartsjuka kommer rättigheter. Eller?
I alla fall anledningar, orsaker, som i sin tur rättfärdigar.
Djup, utstudernde psykologi för att nå dit man vill, vilket egentligen inte har ett dyft med nån pojkvän att göra. Det är svartsjukan som måste fram så att man kan greppa ett rättfärdigande för att bete sig illa.

Jag vet, det låter hemskt. Men jag har lärt mig leva med det. Med hoten och svartsjukan och "det är ju ditt fel".

Efter att ha härjat som en testosteronstinn tonårskille vid hockeyspelet i något som kändes som en evighet så tänkte jag att, nää vi måste ut!
Så vi gick ut, Pyret och jag.
Jag i aldrig använda träningsbrallor, som mer eller mindre var det enda som fanns att uppbringa i klädkammaren i morses på gund av tvättstugebokande grannar och flyttpackande, och han på cykel. Tänkte att vi kan ju ta en sakta lunk till lekparken. No no.
Grabben cyklar ju som Blixten McQueen.
Så....
Jag sprang!
I min regnjacka, gympaskor och byxer som kändes så inte-jag. Det blev lite intervallstuk, det måste bli så för att ha nån som helst koll på fartdåren. Men runt Spikön for vi med ett litet stopp för att gunga och tjuta högt av glädje.
Inte för att malla mig eller så, men lite grymt är det väl ändå för nån som annars inte sprungit ett steg på 10 år (bortsett från när det akutlarmar på jobbet).

Så nu sitter jag här med en väldigt märkligt ömmande muskel i höger lår och ler sådär fjantigt förnöjt.

Blev väldigt ledsen och nere i natt, ibland kommer det bara över en. Allt man springer ifrån kommer i kapp när man minst anar det. Och då är det kämpigt.
Tänkte varva ner med varm choklad och en macka innan jag lägger mig, och nyhetsmorgon såklart. Och där, på tv, satt en man, eller kille, vet inte vad för det gick inte att se, jag bara anade att han var ung för mössan antydde det. Han var bränskadad, så illa. Smält hud i hela ansiktet. Två springor till ögon.

Nu skämms jag. Jag vet att mina problem kan vara stora för mig och dina problem kan vara stora för dig. Men det är ändå inte fel att få perspektiv på saker och ting.
Så nu tar jag min svans och hakar fast den mellan knäna och går och lägger mig.
Jag mår nog egentligen förjävla bra.

det är det viktigaste. Att ta signalerna på allvar.
Så sa doktorn på Hälsan i morses när nattarbetarkollen genomfördes. Och det lyssnar jag på och verkställer direkt genom att ge blanka fan i föreläsningen i eftermiddag och i stället ligga pall på sofflocket med resterna av påskgodiset. Min kropp sänder starka signaler om att det är det bästa.
Ärligt, jag har stressat som en tok hela dan och är fortfarande uppe i varv. Hur intelligent låter det att stressa till en föreläsning i stress????
Nä. Just det.
Sofflocket it is!

enbart rikta in mig på att spotta ur mig all vidrig frustration.
Fundera på hur framtiden ska bli.
Komma på hur jag ger tillbaka med samma mynt utan att för den delen sjunka till samma nivå.
Försöka inse att hoppet inte är ett alternativ, jag har för fan gjort som grodan i över 10 år nu och än har det inte hjälpt.
Nä, ska nåt ändras så får jag finna ett mönster på egen hand. Och det ska jag.
Nu jävlar.

åsså rullar vi på kuttingen igen hej hej!
Så, då va den tvångstanken utsläppt. Aaaah.

Efter ett onödigt, barnsligt och felprioriterat gräl som tagit upp hela den här underbara eftermiddagen så har jag nu bänkat mig i soffan med Olle.
Underbara Olle.
Det kuckelimuckas och slafsas åt alla håll och jag asgarvar som alltid!
Han är cool, Olle.
Och den däringa Malin borde få ett pris av nåt slag för att hon kan hålla sig från att skratta folk rakt upp i ansiktet när de mojsar som värst.
(och ja, jag kan de vanliga orden men tycker det är mäkta onödigt att printa ner dom på bloggen. Ni vet ju ändå vad jag menar. Right? Och, nej, jag är inte pryd nånstans, jag bara låtsas ibland för att verka svår).

Jo men Olle, trotts att det är så absurt och jätteroligt så finns det få män som får mig på kuckelimuckhumör såsom Olle får!
Sådär obesvärad och naturlig.

Förretsen...
Vet ni var det vanliga svenssonsexet tog vägen? Har ni sett det nånstans?
Jag letar överallt men nää, puts väck.
Nu ska folk hålla på med de mest avancerade sakerna.
Inget fel på en lyxkryssning alltså. Men allvarligt, bolibompasex är ta mig fan bättre. Inte för att jag juckat på en kryssning, men ändå.
Kan man inte bara göra det á la missonärstyle under täcket en regning tisdag?
Måste det va uppstyrt? Avancerat? Planerat? Snyggt?
Spejsat sex i all ära, men är det så spejsat om det alltid ska va spejsat?

Nä, länge leve spontansexet!

Här ligger lilleman på golvet och fräser med bilar och massakerar polismotorcyklar, jag sörplar kaffe och lyssnar på den hesa fiskmåsen.
Varmvattnet är avstängt och jag glömde bort tvätten i maskin igår... say no more.
Stockholmsresan ska bokas och grejas, pyssel ska införskaffas, lemoncurden ska vispas på Morbergskt vis och i kväll har jag lovat att min cirkusdirektör ska få sova i tältet.
En helt vanlig skärtorstag i det Anderssonska residenset som nu intagit förstaplatsen i kategorin Lagerlokal.

Sov 9 timmar i natt. Sov 2 timmar innan mötet. Nu ska jag sova 2 timmar till.
Ibland blir jag sånhär.
Helt jävla färdig!
Som att va på tjocken, man orkar ingenting. Sängen styr ens liv och drömmar är det enda som surrar i huvudet.
Säng, säng, säng sova, sova, sova.

Inte ens vädret kan pigga upp. Det är liksom nerdragen rullgardin all over the place.

Helgen började i fredags med att avsluta veckans nattarbete och sova tills jag vaknade av mig själv.
Sen var det lite piff och locktång och nagelllack innan jag trallade bort till Marie på lite vin, gotta och tacos. Mycket trevligt! Så härligt att träffa sina kollegor på hemmaplan i vanliga kläder, lite annat än i "pyjamas" med håret på ända och svetten drypandes kl fyra på morgonon. Vi KAN ju faktiskt se riktigt fräscha och härliga ut.
Helt plötsligt föll någons ögon på en klocka och den visade på inte mindre än halv ett!!
Tre minuter senare stog vi med skor och jacka och tackade för oss.
Sov som en potta skit den natten men for ändå upp som ett jihu kl 07.30, det va ju dags för ridning!
För första gången på en herrans massa år skulle jag entra en sadel.
Jag stal Triol fortare än kvickt, om Olsson säger att han är snäll så litar jag blint på det och ser ingen anledning att prova nån annan.
Jag är faktiskt lite stolt att jag klarade av att tränsa och kratsa hovar och runda bakdelen på dessa enorma dinaosaurier. Och upp i sadeln kon jag också. Men sen, efter typ 100 meter så började det dra i knäna, ajajaj va ont det gjorde. Men vad göra? Det va ju 2 timmar kvar.
Vi skumpade iväg och tittade på den vackra naturen i Svartedalen och njöt av doften av hästbajs.
Jo men så kom ju galoppen.
"Triol kan skutta till lite i början av galoppen"
Jaja, det kan väl inte va så farligt. Kan Olsson så kan jag.
"Skutta?!"
I helvete heller.
Han sköt upp räva med sån kraft och så högt att jag kände cowboysadelns hårdaste del borra sig in precis där rumpan tar slut och benen börjar. Och inte EN gång heller.
Mpf!
Sen gick det bra. Tills han gjorde samma sak vid nästa galopp och jag höll på att flyga framstupa över 1.65 manken.
Tacka Gud för knoppen på cowboysadlarna!
Sen vankade vi vidare. Jag med ömma knän och intryckt lårben, Fjuppo med en häst som vägrade gå och mamma med en häst som kände för att bada. Linn klarade sig nog utan större missöden.
Jag hade så ont så ont!
Men när vi kom tillbaka till gårdsplan ville jag bara göra om det igen!

Hem, ta en nap, snygga till sig och iväg till Buddy´s.
Bowla... Jovisst.
God mat och trevlig utsikt.
Sen kom mr Big.
Jovars.
Ut fort som attan!!
Kvällen avslutades på Butler´s med ett gäng öl. Sen va jag så trött så jag inte orkade äta nattamat ens en gång.

Nu sitter jag här, med min ömma rumpa, stela ljumskar, svullna knän och bowlingarm och längtar efter Triol.




bild

Visst är han vacker?