bblossom

I dag har jag brattat mig i pappas bil.
Gasat mil, dundrat Toto och låtit tårarna forsa.
Jag grinar nästan jämt när jag kör bil. Det är nåt med känslan av frihet. Få trycka på gasen hur hårt jag vill, skruva upp volymen hur mycket jag vill, falsksjunga hur illa jag vill och bara släppa alla spärrar.
Förr i världen grinade jag en gång om dagen. När jag hade lämnat Pyret på fsk och gasade iväg till skolan. Då kom det, men då var det ledsamt. Men ändå skönt.
Nu gråter jag av lycka, frihet och lust.
Jag är glad i livet.
Men ibland hugger det till av saknad och svek. Men bara ibland och det går över fort.
Man kan väl kalla det minnesgråta.
Man måste få göra det ibland, det rensar själen.
Jag måste skaffa mig en bil, så jag kan få minnesgråta och lyckogråta lite oftare.
Det blir kanske aningen dyra tårar, men mina känslor är dyra och dem ska man ta hand om.

Kalla mig nörd. Det gör inget, jag kommer alltid älska det ändå.

"Man ska inte stå och pissa mig på ryggen och sen låtsas som att det regnar. Det är ingen bra idé"

Han är klok den där mannen. Men det är klart, han polar ju med Frank Wagner.

Det är märkligt. Först hade jag en kudde framför ansiktet och vågade nästan inte titta, sen grät jag för det va så sorgligt och kärleken va så in i helvete fin, numera garvar jag högt åt ironin och Seth´s sköna, kalla, kommentarer.

Nu ska vi ta det där med Frank igen.
Jag blir så tagen av hans ödmjukhet, styrka, kärlek, ansvarskänsla. En gnutta av Seth´s självdistans där i och sen fräsa igång mixern så kan man hälla ut den perfekta mannen i ett billigt IKEAglas, eller ett flashigt på hög fot, om man gillar sånt.
Stoppa i ett paraply vettja, eller en selleri.

Ancrialla Beautiful Blossom.
Familjens stolthet och skönheten personifierad.
En perser primadonna på nätta 18 år. En gång i tiden var hon svart,
med åren blev hon vackert brun, och lite grå såklart.
Och nu har vi henne för oss själva, jag och Pyret. Päronen drog till Thai.
Men vi klagar inte.
Älskade nisse.

I går gjorde jag det förbjudna. Jag uppmuntrade min sons Star Wars mani. Köpte ett Star Wars lexikon och ett fett album med klistermärken. Varför?
Det va ju rea.
Han kommer bli en sån där kille som slår tjejrna med lasersvärd och säger att han visst heter Yoda i andranamn och att hans pappa är en alien från Peruplaneten.
Uh.
Om jag har tur, eller otur, vet inte vilket, så drar han sig i stället åt sin idol.
Sean Banan.
Rumpa, rumpa tralla la la la lala....
Jo men visst är det nyttigt att röra på kroppen.
Jag själv till exempel hade ju mycket fittare kropp på den tiden jag skakade rumpa. (Nu skakar rumpan ändå, utan att jag rör mig så värst mycket).

Fitt, fittare, fittast?
Kanske inget svenskt ord än, men jag gissar att det kommer bli. Vem har tid att säga vältränad numera? Eller än värre muskulös? Tar ju en halv evighet.

Nä, än är inte hoppet helt borta, jag tänker hoppas ett tag till att han blir en Skôfta*, eller Zlatan för all del, Zlatan går också bra. Eller Saade, Gud så lång han blev när fröken på fsk sa att han sjunger som värsta Eric Saade, han sjöng oavbrutet i veckor.

*skôfta=fotbollspelare i Skoftebyns IF.

Var tog den söta lilla brädan vägen?
Ingen som vet, Ingen som vet...

HoHo, allvarligt. Är dom bojkottade?
Har inte sett en på år och dar vad jag kan minnas.

Min stackars pojk frågade "Vad är det?" När en gungbräda uppenbarade sig på TV förut.
Skrämmande. Han kan spela dataspel och pilla I phone, men har aldrig gungat gungbräda.
Så snälla hjälp en 1900-tals morsa att hitta en såndär manick.



Bild


Ämne för komihåg: 1900-talet och nätdejting.

Jag är svår. För tillfället (måste tilläggas annars får Sara ett anfall).
Jag granskar, rynkar på näsan och låtsas som att jag inte ser.
Men samtidigt som jag gör allt detta så undrar jag om jag inte ser på riktigt eller om de slutat titta.
Är det så att jag drygat mig såpass att jag slutat titta på riktigt, tittar jag inte ens i smyg.
Eller är det så att det inte finns nån att titta tillbaka på, och se svår ut inför.
Ingen kanske tittar.
Och.
Har detta månne med mina raggsockar att göra?
Hade ett nattlångt samtal med en gammal vän (från den tiden jag inte var svår alls). Jag sa att jag ville va ensam och därför gick hemma i flanellen, ruffset, tights och raggsockar.
Han svarade att flanellen är söt och tights är girl next dorr och ruffs va (eh jaa nåt annat bra), men raggsockarna var det knäpptyst om!
Spännande det där. Man kanske inte ska va svår med raggsockar.
I morgon ska jag utföra ett test! Jag ska ta på mig anständiga skor och noll raggsocka så ska vi se om jag hittar några pillimariska blickar att låtsas som att jag inte ser.
Helt enkelt så ska här tas reda på om dagens pojkar är så ytliga att de har fått raggsockefobi!

För kännedom så kommer jag INTE, oavsett resultat, sluta bära raggsockar!
Inte förrän till våren iaf.

Bild

Jo, håll i er. Det hände en kväll att jag gick och la mig med Johan Theorin i handen, och där låg vi i mysljuset och jag höll krampaktigt i honom. Väntade och väntade, blev svettigare och svettigare, hjärtat hoppade lite hur som helst och poff!
Så var klockan nästan morgon och alla 400 sidorna var lästa.
Sankta Psyko gick bara inte att lägga ifrån sig, jag försökte inte ens, tänkte aldrig tanken. Den är bara tvungen att läsas.
Nutid, dåtid, dröm, verklighet, mörker, kärlek, mentalsjukhus.

Åh den hade allt. Förutom en uppföljare.
Det måste komma en uppföljare, om jag så ska skriva den själv.

I går började jag med Blodläge, jag är ledsen kära Theorin, men du har inte fängslat mig i de 50 första bladen, men det kanske kommer, du kanske är svårare denna gången. Så är det nog, du spelar svår för att jag ska falla extra hårt när jag väl faller. Så måste det va.
Jag är också svår numera. Jävligt svår. Släpper ingen nära, låter ingen röra.
Man måste vara svår, ibland. För att se hur länge dom orkar vänta.

Har funderat på att stänga bloggen. Jag har inte haft nåt skrivsug. Inte alls.
Kanske öppna en ny blogg, men nej, då måste den ju vara annorluda och det går ju inte. Min blogg ska ju vara som jag -och det är denna. Inget att ändra på.
Ha kvar eller ta bort.
Gick in och såg till min förvåning att ni ändå är ett antal trogna läsare som väntat på inlägg.
Det kom faktiskt en nypa lust.
Jag behåller den och jag hoppas och tror att vårkänslorna kan få fart på skriveriet igen.
På det mesta faktiskt, för det är inte bara skrivsuget som vart bortblåst.
Ordet Vår känns avlägset just som snön dundrar ner utanför förnstrena, men mig gör det inte så mycket. Jag älskar vintern och mörkret. Tända ljus och stora koppar och fluffiga filtar. Och raggsockar.
Det är mys det. Men med myset kommer enstöringen. Jag menar, det är ju så fantastiskt att bara mysa så jag gör liksom inte annat. Träffar inte folk, hittar inte på, kläcker inga idéer. Jag går i ide. Sån är jag.
Älskade vinter.
Men bara för att jag är en sucker för vinter så betyder inte det att jag inte välkomnar våren, för det gör jag. Långa promenader, kaffe mot husväggen (kanske inte just min husvägg), leriga barn, skinnjackor och folk.
Jo, folket kommer då -på våren. Jag tror att många är som mig, fler än vad man tror i alla fall, kryper ut ur sina iden på vårkanten för att lapa sol och ta igen missad tid.

Ämnen för kom-i-håg: Flytta, kamera, bokrea.